Om harmoni och glädje kan omsättas i många poäng i allsvenskan är Örnarna att gratulera.
Då blir Gino Manzares ett stort utropstecken kommande säsong.
– Jag har bara varit här en vecka och är lyckligare än någonsin, hävdar Örnarnas nytillskott från den amerikanska västkusten.
Kroppsspråket hos Gino Mazares intygar att det är ett välmående tillskott som anlänt till Sverige tillsammans med sambon Isabella och dottern Stella, 2,5 år. Det lyser om Gino när vi spenderar en kväll i hans sällskap i en rymlig garagebyggnad i Väring utanför Skövde. Det är där som han och mekanikern Johan Nilsson skruvar ihop hojarna.
En tidigare artikel i veckan berörde säsongens sportsliga förutsättningar.
I denna fortsättning på intervjun fokuserar vi på det faktum att Gino gärna ställer upp som tränare på klubbens knatteträningar och hurdant samarbetet förmodas arta sig med Johan Nilsson. Den senare har åtskilliga år bakom sig i mekanikerrollen, men senast han hade en uttalad uppgift i örnlägret var det som lagledare tillsammans med Niklas Klingberg säsongen 2022.
Glädjande nog har Örnarna fått skjuts på sin ungdomsverksamhet. Förra säsongen skrevs det in 16 ungdomsförare som deltog på träningarna i olika omfattning. Redan då var Gino på plats så ofta han kunde trots att han faktiskt representerade en seriekonkurrent (Njudungarna).
Engagemanget från amerikanens sida kommer direkt från hjärtat.
– Jag har alltid sagt att jag vill hjälpa yngre såsom jag önskat att jag själv hade fått hjälp när jag växte upp, förklarar han klart och tydligt.
– Det spelar ingen roll om jag är hemma eller om jag är här. Jag älskar att träna barn och ungdomar, att dela med mig av mina råd och instruera dem. Att instruera är en del av mitt liv. Jag var boxnings- och MMA-instruktör i många år hemma i USA. Att coacha är något som är naturligt för mig.
Även drivkraften kommer inifrån.
– Att jobba med barn och unga ger mig energi. Känslan är oslagbar när man hjälper dem framåt och ser deras leende när de märker att det går bättre, att de utvecklas och gör framsteg. Det är verkligen häftigt, menar han.
Utöver ordinarie ungdomsträningar har Gino Manzares en önskan att komma ut på skolor och lansera speedwaysporten den vägen. För att öka intresset för speedway måste man, enligt Gino, nå ut till ungdomar och få dem sugna att komma på matcherna och kanske testa att köra själva.
Om det är praktiskt möjligt att besöka närliggande skolor, och hålla den typen av information som amerikanen tänkt sig, är för tidigt att säga, men det är alltså hans ambition.
Samarbetet med en viss Johan Nilsson är däremot redan säkrat.
– Ärligt talat: alla sa innan jag kom över hit att vi kommer att trivas bra ihop. Vi är väldigt lika. Jag har bara varit här en vecka och är lyckligare än någonsin, förklarar Gino och spricker upp i ett brett leende.
I nästa moment låter vi Johan komma till tals. Han intygar att förtroendet är ömsesidigt.
– Jag är säker på att det blir kanonbra. Jag märkte det i princip omgående. Först i samband med våra kontakter på Messenger och därefter i bilen hem när jag hade hämtat Gino och hans familj på Landvetter. Vi behövde bara växla några ord för att jag skulle inse att detta kommer att fungera, konstaterar han och reflekterar över detta med personkemi:
– Sånt känner man snabbt vill jag hävda. Antingen tänker man ”det här blir perfekt” eller annars sitter man och ångrar sig, typ ”skit också, varför tackade jag ja?”. Nej, jag är inte orolig. Detta blir riktigt bra.
Till saken hör dock att Johan hävdat både en och två gånger att han gjort sitt som mekaniker.
– Ja, jag vet. Efter några väldigt intensiva år sa jag till min fru Åsa att nu får det räcka. Jag spolar detta för gott. Jag har inte tiden och är trött och gammal. Men så fick jag en fråga från ”Figge” (Olsson, sportansvarig i Örnarna, vår anm): ”Johan, vill inte du bli mekaniker åt Gino?”. Jag funderade i tre timmar. Sedan ringde jag tillbaka till Figge. ”Japp, jag kör!”. Jag kollade också med mitt arbete förstås.
Nu kör Johan på i sedvanlig stil igen. Ingen är direkt förvånad. För var ska sleven vara om inte mitt i speedwaydepån? Listan med förare han assisterat genom åren är rätt lång vid det här laget.
– Jag var med Niklas Klingberg ett tag, men då körde jag bussen mest. Sedan var jag mekaniker åt Tomas H Jonasson och ungefär samtidigt engagerades jag av Peter Jansson. Han ville att jag skulle vara med och meka åt killarna som körde långbana just då. Det var Jonasson, Anders Mellgren, Andreas Bergström och säkert någon mer som jag inte kommer på just nu.
Johan tittar upp lite extra och tillägger med ett flin:
– Gällande långbana är en sak säker: du måste lära dig snabbt. Det uppstod saker hela tiden på banan. Saker som var tvungna att lösas illa kvickt. Så visst. Det krävdes att man var snabblärd.
Angående förare hinner förresten pengen trilla ner ytterligare en gång.
– Räknat från Klingberg och framåt måste Dan Bewley vara den mest meriterade föraren jag skruvat åt. Jag hjälpte honom under en semifinal i junior-VM i Vetlanda. Fast jag tror inte att han kommer ihåg det. Så det är inget vi behöver nämna!
Vi är av motsatt åsikt.
Eftersom det blev klämt blev det härmed nämnt.